Den 25 november 2016 dog Fidel Castro. Ett år har gått sedan dess. 1959 tog Castro makten, först som statsminister, och därefter som president. I 47 år var han Cubas ledare. Jag skall inte på något sätt gå in på om Castro var bra eller dålig. Inte skall jag heller gå in på diskussionen om socialism, kommunism och kapitalism. Jag vill istället diskutera Fidel Castro ur en Iransk vinkel.
Som de flesta av er vet skakades Iran av en Islamisk revolution 1979. Under 40-talet hade Mohammad Reza Pahlavi blivit den Iranska Shahen och fram till 1979 ledde han sitt land mot modernism och sekularism (Cooper 2016; Afkhami 2009). Men det var inte bara dans på rosor. Shahen kom till makten trots att Britterna ihärdigt försökte hindra honom och till och med ville ersätta honom med en Prins från den förra Qajar-dynastin (Milani 2012). Efter att ha närvarat vid det Iranska parlamentet, Majles, och svurits in som den nya Shahen av Iran, kunde han i en snabb takt modernisera landet, trots en stor motstånd från dels vänstern och dels islamisterna. Vid flertalet tillfällen försökte både Islamisterna och Socialisterna att mörda honom (Ibid), inte minst var KGB högst aktiv i att planera terroristattentat mot Shahen och diverse infrastrukturer i landet (Kuzichkin 1991).
Med denna korta bakgrund kan vi ta oss till slutet på 70-talet. Socialister och Islamister har vid det här laget gått ihop och under ledarskap av Khomeini, som i säkerhet befinner sig i Frankrike, gör revolt i Iran. På ett mycket märkligt sätt blir Khomeini snabbt världskänd tack vara media, och inte minst BBC och dess persiska del. Faktum är att BBC var så aktiv i att stödja Khomeini och sprida propaganda mot Shahen, att iranier runt om i världen idag kallar den för ”Ayatollah BBC”. Den förra detta brittiska ambassadören i Iran, Sir Anthony Parsons (1984) skriver i sin bok ”The pride & the fall” att den brittiska regeringen inte kunde hindra BBC även om de visste att BBC spred lögner om demonstrationer för att på det sätt få folk att gå ut till gator och torg för att demonstrera mot Shahen.
Det var inte bara media i väst-världen som plötsligt sympatiserade med koalitionen av Socialister och Islamister, även Fidel Castro och hans Kuba hade en viktig roll i den Islamiska revolutionen. Många iranska islamister och kommunister tränades i Kuba i gerillakrigföring för att därefter skickas tillbaka till Iran för att bidra med osäkerhet för landet och på så sätt även bekämpa Shahen. Castro var ledande i detta vilket också tydligt sågs efter att Shahen lämnade Iran och Khomeini kom till makten. På bilden som är publicerat för denna artikel ser ni Fidel Castro och Ibrahim Yazdi. Yazdi var Khomeinis närmaste man och en av hjärnorna bakom revolutionen. Han var även Khomeinis första utrikesminister. Ett av de första länderna han besökte var just Kuba, för att tacka Castro för all stöd i samband med revolutionen.
Exakt hur islamister och kommunister kunde gå ihop för att bekämpa Shahen, är en lika stor fråga om varför väst-världen och dess media gick ihop med Castro för att störta Shahen. Det är en helt annan artikel det. Hur som helst. Fidel Castros död bidrog till både sorg och glädje. Inte bara bland Kubaner, men även Iranier. Castro må ha varit Kuban, men han hade många iraniers blod på sina händer.
Referenser
Afkhami Gholam-Reza (2009). The Life and Times of the Shah. California: University of California Press.
Cooper Andrew (2016). The Fall of Heaven: The Pahlavis and the Final Days of Imperial Iran. New York: Henry Holt and Co.
Kuzichkin Vladimir (1991). Inside the KGB. New York: Pantheon.
Milani Abbas (2012). The Shah. New York: Palgrave Macmillan.
Parsons Anthony (1984). The pride & the fall. London: Jonathan Cape.