Malin Roos, journalist vid Expressen, skriver en fantastik artikel gällande sjukvården. Att läsa den är inte enkel. Så om du inte har läst den än, vill jag varna dig. Efter att ha läst den så blöder mitt hjärta. Jag tänker på alla mina egna patienter. Jag tänker på de personer som Malin skriver om. På deras anhöriga. Och mitt hjärta blöder.
Av de historier som Malin tar upp i artikeln är det främst berättelsen om 48-åriga Ola, en trebarnsfar, som främst berör mig. Jag känner för han. För hans anhöriga. Och jag känner med de läkare som tog hand om han. Det kunde lika gott ha varit mig.
Jag har fått lite frågor från nära och kära kring denna händelse som jag, i egenskap av blivande akutläkare, vill ta dem och er igenom. Bara så att ni kan förstå hur människor dör på våra sjukhus pga. den rådande situationen.
Det som är viktigt att börja med är att vi vet inte hela historien och situationen bakom Olas otroligt tragiska död. Att döma någon är således helt fel.
Ola kommer in till akuten i Helsingborg med ambulans. Han har bröstsmärtor. Det absolut viktigaste för oss är att i det läget utesluta en allvarlig akut hjärtinfarkt som kallas ST-höjningsinfarkt (läs gärna mer här). Vi kan utesluta eller bekräfta en ST-höjningsinfarkt genom att ta ett EKG. Detta görs på alla patienter med bröstsmärta. Det gjordes även på Ola. EKG såg, enligt vad jag förstår på artikeln, helt normalt ut.
Nästa steg blir då att utesluta icke-ST-höjningsinfarkt. Alltså en infarkt som är akut, men inte lika allvarligt som en ST-höjningsinfarkt. Detta kan vi främst se på EKG. Men, i vissa fall, så ser EKG trots en infarkt normalt ut. Detta är varför vi tar det som heter hjärtprov. Hjärtprovet är ett protein som heter Troponin. När man får ett infarkt och hjärtat skadas, så släpps det ut Troponin. Om detta hittas i blodet så betyder det att man kan ha fått ett infarkt.
Detta gjordes också på Ola. Proverna visade ingen tecken på hjärtinfarkt. Artikeln skriver:
Det blir Helsingborg och när Anette har löst barnvakt och kommer efter in på akuten har man tagit ett blodgasprov som utesluter hjärtinfarkt.
Blodgasprov är en fel benämning. Alla patienter på akuten (i alla fall vid Skånes Universitetssjukhus) lämnar dels en blodgas och dels andra specifika prover. Blodgas innebär att vi med ett blodprov kan få svar på ett stort antal prover som njurvärde, kroppens salter, blodvärde osv. Andra specifika prov kan vara allt i från infektionsprover, leverprover, till Troponin m.m.
I Olas fall har man alltså förutom blodgas och med all säkerhet, även infektionsprover och blodstatus, tagit MINST ett Troponinvärde. Jag skriver minst då man vanligtvis vid sådana tillfällen vill ha flera Troponinvärden med jämna mellanrum för att kunna se om värdet ändras och huruvida ett hjärtinfarkt föreligger. Det tar mellan 1-2 timmar innan svar på ett Troponinvärde föreligger.
Det har således gått ett tag sedan Ola kommer in till lasarettet, när läkarna där kan utesluta alla typer av hjärtinfarkt: EKG och troponin är bra. Detta betyder att det inte föreligger någon hjärtinfarkt.
I just Olas fall gjorde läkaren på akuten även ett ultraljud av hjärtat. Så här skriver Expressen:
Däremot konstaterar läkaren efter ultraljudsundersökning att det läcker från aortaklaffen. Det kombinerat med låg puls och blodtryck samt det faktum att Ola fortsätter att ha kraftiga smärtor, gör Anette konfunderad.
Inte alla som jobbar på akuten har den kompetens som behövs för att göra ett ultraljud, varför detta var mycket positivt i Olas fall. Ultraljudet visar ett starkt hjärta, men att det läcker i aortaklaffen.
Hjärtat består av fyra rum (Två förmak och Två kammare). Mellan förmaken och kamrarna, samt mellan höger kammare och lungans kretslopp, och vänster kammare och aorta, finns det en klaff på vardera ställe. Alltså har hjärtat totalt fyra klaffar. Aortaklaffen är den klaff som finns mellan vänster kammare och aortan. När hjärtat pumpar, så pumpas blodet från vänster kammare via aortaklaffen in i aortan och till resten av kroppen.
Att det läcker i en klaff innebär att klaffen inte helt håller tät. Detta KAN va ett farligt tillstånd. Det händer dock ofta att vi hittar sådana läckage som bifynd utan att det betyder något. Det är lite svårt att prata om detta fynd då jag inte helt vet exakt hur mycket läckage det gäller. Men att ett läckage per se är tecken på något farligt är det inte.
Hur som helst är det så att Ola under tiden på akuten utvecklar en ST-höjningsinfarkt. Därför rusas han snabbt till Lund för att där öppna upp det kärl som bidrar till infarkten. Emellertid är det så att Ola har vad som benämns en sekundär hjärtinfarkt. Hjärtinfarkten är alltså resultatet av något helt annat. I Olas fall visar det sig att infarkten beror på en aortadissektion.
Aortadissektion är en av de farligaste och mest urakuta tillstånden som finns. Det innebär att det inre lagret av stora kroppspulsådern (Aorta) slits bort. Personen ifråga kan då snabbt hamna i chock. Behandlingen är urakut operation där man lagar kärlen.
Det är alltså detta som Ola haft hela tiden. Under tiden han legat i Helsingborg har kärlen slits i sönder allt mer och slutar då till slut med att inte tillräckligt med blod når hjärtat varför den då går in i en infarkt.
När jag läser artikeln om Ola så tänker jag så här: Man med bröstsmärtor som har en fin EKG och ingenting på Troponin. Alltså en man med bröstsmärtor som inte har någon hjärtinfarkt. Samtidigt har han låg puls och lågt blodtryck (enligt Expressen-artikeln). Detta borde ha fört tankarna till någon annan orsak till Olas besvär, som t.ex. aortadissektion. Men. Det kan ju jag säga som nu sitter i min soffa och har facit i hand.
Och nu kommer jag till det viktiga. Inom sjukvården så jobbar vi efter specifika rutiner. Parallellt har vi tankeverksamhet där vi går igenom alla tillstånd och diagnoser som en patient kan ha. Till exempel lär man sig väldigt fort på läkarutbildningen att vid bröstsmärta så är det viktigt att ha följande livsfarliga diagnoser i åtanke:
- Hjärtinfarkt
- Lungemboli (propp i lungan)
- Aortadissektion
- Pneumothorax (kollapsad lunga)
För att jag som läkare ska kunna ha en parallell tankeverksamhet, så måste jag kunna ha den psykologiska förberedelsen för det. När våra akutmottagningar har så otroligt många patienter på akuten, när så många väntar på inläggning och inte har plats på sjukhuset och således bidrar enormt till arbetsbelastningen, när jag samtidigt måste ta hand om larm som kommer in, när jag måste handleda yngre läkare också vidare, så blir det otroligt svårt för mig som läkare att konstant och hela tiden ha en psykologisk förberedelse för att alltid, noggrant och systematisk gå igenom varje tillstånd som en patient med diverse symptom kan ha.
Baserad på det jag vet om fallet med Ola genom artikeln i Expressen, så kan jag utan att ens tveka säga att Ola dör för att vi har en sjukvård som befinner sig i den djupaste krisen någonsin. Vi har ett sjukhus som inte fungerar patientsäkert. Ingen läkare på våra stora akutmottagningar jobbar i en miljö där hen kan garantera patientsäkerheten. Om trycket på akuten inte vore så högt, hade läkaren i många av de fall som diskuterats genom de senaste åren, haft möjlighet att på ett betydligt bättre och tydligare sätt ta hand om patienterna.
När det inte finns personal eller vårdplatser och akuten fungerar mer som en avdelning och allt mindre som en akutmottagningen, så händer det tragedier. Vissa hör ni om. Andra hör ni aldrig om. De bär vi med oss hem. Och det händer att vi inte sover så gott om nätterna.
Mitt hjärta blöder när jag läser om Ola. Vi ser dagligen tragedier. Merparten av dem hade vi aldrig kunnat förhindra. Trots att det kan låta som en kliché, så är vi läkare inte mer än människor. Men Olas tragedi… Den hade kanske kunnat stoppas om våra akutmottagningar fungerat bättre. Och det är det som gör att mitt hjärta blöder.
Något måste göras och där är våra politiker ansvariga. Och tyvärr visar de gång på gång att det kanske inte ska va politiker som styr våra sjukhus. Och du som läser detta. Imorgon kan det va Du. Så snälla. Agera Nu.