Den 14 mars arrangerades en av de största demonstrationerna i Skandinavien i just Stockholm. Demonstrationen samlade över 20000 iranier från hela Skandinavien och jag hade den enorma glädjen av att tala inför denna enorma publik.
Kära landsmän!
Vi står här idag i ett avgörande ögonblick i historien. I över fyrtio år har den islamiska republiken styrt Iran med terror, lögner och våld. I över fyrtio år har de försökt övertyga världen om att de är en stormakt. Att de är starka. Att de är oövervinnliga. Men vad ser vi nu?
När regimen möter verkligt motstånd… då faller den som ett korthus.
Regimens högsta ledare – tyrannen Ali Khamenei – är död. Den militära struktur som skulle skydda regimen ligger i ruiner. Regimens luftrum kontrolleras av andra. Och de missiler som regimen skröt om i årtionden…kunde inte skydda dem. Allt som de byggde sin propaganda på har visat sig vara en illusion. En fasad. En lögn.
Och när en diktatur känner sig svag…då gör den alltid samma sak. Den attackerar sitt eget folk. Inte bara i Iran. Utan även oss i diasporan. Ni har läst nyheterna de senaste dagarna. Ni vet att min egen bror, Arvin Khoshnood, utsattes för ett mordförsök i Malmö. Personer kopplade till kriminella nätverk som arbetar för regimen försökte tysta oss.
De ville skrämma oss. De ville få oss att tiga. Men jag säger till dem här idag: Ni skrämde oss inte. Det är ni som idag gömmer er.
Många frågar nu: Vem lever? Vem är död? Vem kommer att elimineras härnäst i Iran? Men låt mig säga något mycket tydligt på farsi: Inha, morde o zendashon hich farghi nadarand. Jomhorie Eslami morde ast (De är samma, döda eller levande — det gör ingen skillnad. Islamiska republiken är död.)
Men mina vänner — historien slutar inte när en diktatur faller. Historien börjar då. Och därför måste vi nu göra något mycket viktigt. Vi måste visa världen vem det iranska folket vill ha. Vi måste stå bakom den enda person som kan föra Iran mot frihet, modernitet och stabilitet. Vår kung, Reza Pahlavi.
Detta är precis vad våra bröder och systrar ropar inne i Iran. Från Kurdistan. Från Baluchistan. Från Azerbajdzjan. Gilan. Ahvaz. Tehran. Ja — från ett helt Iran. De ropar efter vår kung, Reza Pahlavi.
Och till världens ledare säger jag: Lyssna inte på mig. Lyssna inte bara på de tusentals människor som står här idag. Lyssna inte ens på de 250 000 iranier som samlades i München i februari månad. Lyssna på de miljoner iranier som gick ut på gatorna i Iran. Lyssna på de unga män och kvinnor som dog för frihet. Lyssna på deras sista ord innan kulorna trängde sig igenom deras bröst. Vad ropade de?
De ropade: JAVID SHAH! (Leve Shahen!)