Shirin Ebadi är inte bara den första kvinnan som någonsin blivit domare i Iran, men hon är också den första Iraniern som någonsin fått Nobels fredspris (2003).
Ebadi föddes 1947. Tack vare moderniseringen och reformerna som shahen, Mohammad Reza Pahlavi, utförde – bland annat att kvinnor fick rösträtt och rätten att delta fullt ut i samhället – kunde många iranska kvinnor ta viktiga steg med avseende på kvinnlig frigörelse.
Shirin Ebadi blev 1975 landets första kvinnliga domare. En annan kvinna som bidragit väsentligt till Irans modernisering var Dr Mahnaz Afkhami. I slutet av 1960-talet grundade hon ”Association of University Women” och snart blev hon chef för ”Women’s Organization of Iran” som hade en viktig roll i arbetet för kvinnors rättigheter i landet. I mitten av 70-talet blev hon minister för kvinnofrågor.
Ännu en kvinna var Dr Farrokhro Parsa. Parsa var en läkare. Hon blev även Irans första minister någonsin när hon utsågs till posten som utbildningsminister 1968. Innan dess var hon ledamot av det iranska parlamentet. Hon bidrog avsevärt till kvinnors rättigheter. Efter den iranska revolutionen arresterades hon och vid 58 års ålder avrättades hon av den nyetablerade islamiska regimen.
En annan kvinna är den numer avlidne dr Mehrangiz Dowlatshahi. Förutom att hon länge varit medlem av det iranska parlamentet blev hon 1975 shahens första kvinnliga ambassadör. Mellan 1975 och fram till den islamiska revolutionen 1979 var hon Irans ambassadör i Danmark.
Trots alla ansträngningar som shahen och den kejserliga regeringen gjorde för kvinnans frigörelse var många kvinnor aktiva i revolutionen mot shahen. En av dem var Shirin Ebadi. Nyligen intervjuades hon dock av två iranska ungdomar via sociala medier (se klippet under). Här är den intressanta delen. En av ungdomarna frågar Ebadi följande:
Vad saknade du under Pahlavis [shahen] styre så att du var tvungen att göra en revolution?
Shirin Ebadi tänkte först, sedan log hon och sa:
Hjärna. Vi saknade hjärna.
Mer än 40 år har gått sedan den islamiska revolutionen i Iran och shahens död. Propagandan mot shahen var utbredd och många av dem hemska. Berättelser om tortyr och att shahen stal Irans rikedom var överväldigande. De flesta av dessa berättelser och anklagelser har idag visat sig vara helt fabricerade och en ren lögn. Detta är utan tvekan orsaken till den förändring vi ser bland tidigare revolutionärer.